”Fördelningen av vacciner måste bli mer rättvis”

Den globala fördelningen av vacciner mot covid-19 präglas av orättvisa. Grundproblemet utgörs av att dagens produktionstakt inte räcker till att täcka hela världen behov samtidigt. Sverige bör gå i bräschen för att en mer rättvis fördelning kommer till stånd, skriver Anders Blanck, vd för Lif – de forskande läkemedelsföretagen, i en debattartikel i Dagens Industri.

I dag har över en tredjedel av den vuxna befolkningen i Sverige vaccinerats mot covid-19 med minst en dos. Det är en något högre andel än EU-genomsnittet. I de flesta medlemsländer ligger andelen vaccinerade på mellan 26 och 36 procent. Den historiska vaccinationsinsatsen i Europa går mycket bra, och vi ligger bra till för att flockimmunitet ska kunna uppnås om ett antal månader. Samtidigt finns det länder i världen som ännu inte fått sig tilldelat en enda vaccindos, och ett stort antal låginkomstländer har en mycket låg tilldelning. Hittills har cirka 1,3 miljarder doser vaccin levererats världen över. Av dessa har cirka 60 miljoner, under 5 procent, gått till 122 länder inom WHOs program riktat till låglöneländer, COVAX. Att beskriva den rådande fördelningen av vaccindoser som ett misslyckande ur ett globalt rättviseperspektiv är ingen överdrift.

För precis ett år sedan varnade jag i en debattartikel för risken att vi skulle hamna i just den situation av global orättvisa vi idag befinner oss. Då, i maj i fjol, när ett antal mycket lovande vaccinkandidater hade börjat testas på människor hade vi redan börjat se exempel på vaccin-nationalism där rika länder helt fokuserade på att tillförsäkra sig vaccin för den egna befolkningen, på bekostnad av andra. Man kunde redan då skönja vad frontalkrocken mellan den helt globaliserade medicinska forskningen och utvecklingen, och statsledningars ansvar för den egna befolkningen, skulle föra med sig. Det jag och läkemedelsbranschen då pläderade för var globalt samförstånd och överenskommelser, och att Sverige borde ta en aktiv roll i den internationella diskussionen kring den kommande vaccinationsinsatsen.

Vi har också försökt förmedla innebörden av att medicinsk utveckling av läkemedel och vacciner sedan decennier är helt globaliserad: grundforskning, utveckling, kliniska prövningar, produktion och distribution. Inget land är självförsörjande inom det medicinska området. Det handlar om omfattande och komplexa försörjningskedjor och internationella samarbeten, och införande av olika handelshinder eller exportrestriktioner utgör direkta hot mot bekämpandet av coronaviruset. Men i dag står vi i en situation där vissa länder hindrar det fria flöde av varor som produktionen av vaccinerna kräver. USA tillämpar exempelvis exportrestriktioner som förhindrar vaccinproduktion i Europa.

Jag kan mot bakgrunden ovan ha förståelse för att det förslag som lagts av ett antal länder inom världshandelsorganisationen WTO om att tillfälligt avskaffa patenten på vacciner mot covid-19 – som ett sätt att snabbt öka produktionen och uppnå en högre grad av rättvis global fördelning – kan verka lockande. Men problemen är inte orsakade av patenten. Grundproblemet är att nuvarande produktionskapacitet inte räcker till hela världen samtidigt. Då måste prioriteten just nu vara att säkra den produktionen, och att fördela vaccindoserna mer rättvist mellan världens länder.

De läkemedelsföretag som står bakom vaccinerna arbetar redan med att maximera sin produktion i egna anläggningar och via avtal med externa producenter. Produktion pågår nu för fullt i alla de fabriker världen över som har kapacitet och kompetens för den komplexa tillverkningsprocessen, och det finns idag ingen ledig tillverkningskapacitet som inte redan används. Innan tillverkning ens får påbörjas måste även anläggningens kvalitet och säkerhet godkännas av läkemedelsmyndigheter, i Europa av EMA. Samtidigt pågår ett intensivt arbete med att så snabbt som möjligt öka kapaciteten.

Nu måste vi alla lyfta blicken. Sverige har en internationell position som ett högteknologiskt land med ledande medicinsk forskning och läkemedelsproduktion, och som ett exportberoende land som alltid stått upp för patent och andra immateriella rättigheter – men också som ett land med en stark och tydlig röst för global rättvisa och solidaritet. Jag menar att det är dags att regeringen tar en tydligare global roll vad gäller vacciner mot covid-19:

• Sverige kan gå i bräschen för en trovärdig, tydlig och kraftfull plan för global tillgång till vaccin mot covid-19, och aktivt driva frågan inom EU, och inom WTO och WHO.
  
• Sverige ska driva på för att EU, som står för 70 procent av den globala vaccinproduktionen, ska fortsätta vara den vuxne i rummet. Utgångspunkter för EU gentemot omvärlden ska vara bibehållet patentskydd, fritt flöde över gränserna av insatsprodukter och vaccin, och avskaffande av vaccin-nationalism.
  
• Rika länder måste i betydligt högre utsträckning dela med sig av sina överskottsdoser av vaccin för fördelning via COVAX. I dag går detta alldeles för långsamt.
  
• Läkemedelsföretagen måste fortsätta ta sin del av ansvaret och göra sitt yttersta för att producera maximalt med vaccindoser.
  
• Rika länder måste öka finansieringen av COVAX för att fördelningen till låginkomstländer snabbt ska kunna öka. Här har Sverige visat vägen med åtagandet från regeringen nyligen om 2,25 miljarder kronor till COVAX, vilket gör Sverige till världens största givare sett till folkmängd. Regeringen bör aktivt ställa krav inom EU på att de andra medlemsländerna ska följa efter.
  
• Inför framtiden behöver vi i Sverige öka beredskapen och vår förmåga att bidra till den framtida internationella tillgången till vaccin. Regeringen bör omedelbart utse en samordnare eller förhandlingsperson som kan påbörja arbetet med en förstärkt svensk innovations- och produktionskapacitet inom vacciner i dialog med företagen, enligt förslagen i den rapport som RISE och Vinnova nyligen överlämnade till regeringen.
  
  Anders Blanck, vd Lif – de forskande läkemedelsföretagen