Vad tycker man egentligen att samverkan ska handla om?

”Samverkan” var Årets Ord bland vårdseminarierna i Almedalen i somras. Alla pratar om behovet av samverkan mellan företag och sjukvården. Alla tycker att vi ska ha mer av det. Ändå blir det väldigt konstigt när konkreta samverkansprojekt diskuteras.

Ta frågan om ”läkemedelsföretag som sponsrar sjukvård” som flera medier rapporterat om de senaste dagarna. Det handlar om att Nyköpings lasarett och ett läkemedelsföretag kommit överens om en satsning på att leta upp patienter med en viss typ av blodfettsrubbning, och även kolla om deras släktingar har samma problem.

Nyckelbegreppen tycks vara två: Det ena är det laddade ordet ”sponsring” i stället för ”samverkan” eller ”samarbetsprojekt”. Det andra är frågan om det som samarbetsprojektet handlar om är sådant som landstinget annars skulle göra på egen hand – det vill säga: Är detta ”ordinarie verksamhet”?

Slår man ihop de två begreppen blir det medialt oemotståndligt: ”Sponsring av ordinarie verksamhet”! Då blir det en hel kaskad av artiklar.

Vi behöver bena upp det här lite grann, för den bakomliggande frågan är: Vilka typer av samverkan får man egentligen ha?

Alla samverkansprojekt där ett företag bidrar med en enda krona kommer att kallas sponsring av någon. Det är fritt val att använda vilka ord man vill och det är inget att säga om. Men man ska vara klar över att samverkansprojekt utan att företag bidrar med något slags värde är … mycket ovanliga, för att uttrycka det milt. Vilket ord man väljer handlar därför mest om den person som yttrar det personligen anser att just den aktuella typen av samverkan är bra eller ej.

Det andra nyckelbegreppet är lurigare. Ersätter företagen sjukvården ekonomiskt för någonting som de annars skulle eller borde ha gjort? Problemet där är att om samarbetsprojektet handlar om någonting intressant och viktigt och som har ett värde för patienterna, så är det per definition något som sjukvården borde göra även utan företagens medverkan. Även om det kanske inte är ordinarie verksamhet idag, så borde det åtminstone vara det. Så den enda typ av samarbetsprojekt som kan anses fullständigt ofarliga är alltså sådana som handlar om ointressanta och oviktiga saker.

Jag kan försäkra att företagens intresse att samarbeta om något som är helt ointressant är noll och intet, och jag hoppas verkligen att vården är av samma åsikt.

Vilket för oss tillbaka till grundfrågan: Om alla talar om behovet av samverkan, så undrar man vilken typ av samverkan det är som är OK? För om det inte är OK att samverka om annat än helt ointressanta saker, då ska vi sluta prata om samverkan. Då blir det ju bara tramsigt. Då ska vi istället säga: ”Nej det är inte bra med samverkan mellan företag och hälso- och sjukvården. Vi ska inte ha någon sådan samverkan. Det är bättre att vården stretar på utan de resurser och den kompetens som finns i företagen. Det är det bästa sättet att utveckla vården.”

Men, det är i sådana fall en väg som leder överallt utom framåt.