Gör om – gör rätt!

Det finns frågor som är så tillkrånglade att det är nödvändigt att lyfta blicken, och lämna detaljerna därhän. Frågan om den statliga läkemedelssubventionen är en sådan.

Pris- och subventionsmyndigheten TLV har nyligen i en rapport till regeringen föreslagit vissa ändringar ”inom ramen för nuvarande pris- och subventionssystem” för läkemedel. TLV hade regeringens uppdrag att göra just detta, så det är inte myndighetens fel att det blev konstigt. Men konstigt blev det likväl.

Alltsammans började med att ett läkemedelsföretag fick avslag av TLV på en begäran om prishöjning på ett vanligt, men billigt antibiotikum. Företaget beslutade sig då för att ta ut läkemedlet ur förmånssystemet. Det blev ett himla liv. Detta var i sig konstigt eftersom en majoritet av de patienter som får det ganska billiga läkemedlet förskrivet faktiskt betalar hela kostnaden för det, oavsett förmånsstatus, för så ser högkostnadsskyddets konstruktion ut. Men det fallet blev i alla händelser utgångspunkten för regeringens uppdrag till myndigheten ”att föreslå ändringar inom det nuvarande pris- och subventionssystemet”.

Och där kan vi lämna just det exemplet, för det här handlar om något större. Det handlar om hur vi ska se på hela läkemedelsförsörjningen, och hur ett subventionssystem för läkemedel ska fungera. Och vad subventionssystemet egentligen är till för.

Det räcker nämligen inte längre att föreslå ständigt fler finjusteringar i pris- och subventionssystemet, eftersom själva grundtanken med läkemedelssubventionen verkar har tappats bort på vägen.

Läkemedelssubventionen och det därtill kopplade högkostnadsskyddet var tänkt som ett skydd för den patient som råkar ut för en sjukdom eller ett tillstånd som gör det nödvändigt att använda ett läkemedel som hen har små möjligheter att betala för på egen hand. Det var alltså från början tänkt som ett högkostnadsskydd för den enskilde – inte som ett budgetverktyg som staten ska skruva på i det oändliga, för att försöka åstadkomma ökad prispress på de läkemedel som redan finns i systemet.

Som systemet har utvecklats, har vi en situation som innebär att allt fler läkemedel nu faktiskt hamnar utanför förmånen, oftast för att de får nej på sin ansökan av myndigheten TLV.

De grundläggande frågorna som borde ha besvarats innan regeringen gav TLV uppdraget att skruva på detaljerna är: Ska vi ha en utveckling där alltfler läkemedel hamnar utanför förmånen? Är det en lösning som är positiv för patienterna i Sverige? Om svaret på dessa frågor är nej, då kan vi lämna utredningens olika detaljförslag därhän, och gå vidare till att diskutera vilka allmänna prioriteringar som bör styra svensk läkemedelsförsörjning. Hur ska vi säkerställa att svenska patienter får tillgång till de nya läkemedlen på ett jämlikt sätt över hela landet?

Sverige har under senare år halkat efter övriga Västeuropa i användning av nya mediciner. Det är inte statistik, det är verkligheten, som Hans Rosling skulle ha sagt. Det handlar om verkliga människor, sjuka människor som inte får tillgång till den behandling de borde få. Och detta i en situation där läkemedlens andel av vårdens totala kostnader sjunkit under en följd av år.

Idag ingår allt färre av de nya, dyrare läkemedlen i högkostnadsskyddet. Många av dessa läkemedel är avsedda för små patientgrupper. Istället går den stora delen av läkemedelssubventionen till att bekosta läkemedel som ofta har väldigt låga priser. Myndigheten TLV – som har att sköta det systemet – har sedan ett par år regeringens uppdrag att spara pengar på läkemedelsförmånen och då hamnar fokus lätt på att pressa priset på många vanliga läkemedel som redan har låga priser, istället för på att se till att även de nya läkemedlen kommer in i förmånssystemet.

Men det var väl ändå inte så det var tänkt? Nej, gör om från början. Gör rätt! Skruva inte mer på det här systemet – det är redan så krångligt att jag är säker på att det inte är många utöver TLV som helt förstår hur det i alla detaljer egentligen fungerar.

Jag är inte okänslig för statens och landstingens budgetproblematik; att hushålla med skattepengarna är en hedervärd sysselsättning. Men ska vi lyfta blicken så borde subventionssystemet möjliggöra en vård där alla patienter oavsett ekonomiska förutsättningar får jämlik tillgång till de mediciner de behöver. Det gäller ovanliga sjukdomar, likväl som vanliga sjukdomar. Det gäller mediciner som kostar mycket, och de gäller mediciner med lägre priser, men som många kroniskt sjuka behöver varje månad, år efter år, kanske för resten av livet. Alla ska ha möjligheten till bästa möjliga vård. Det är därför vi har en nationell och statligt reglerad läkemedelssubvention.

LIF har lämnat ett remissvar på TLVs förslag till ändringar i subventionssystemet (hela svaret finns här). Vår uppfattning är att det behövs en genomgripande diskussion om hur vi kan reformera läkemedelsförmånen och högkostnadsskyddet i grunden. Det räcker inte att lappa och laga i ett alltmer komplicerat system, som de flesta i Sverige inte förstår innebörden av.

Det är helt enkelt dags att ta ett helhetsgrepp på den svenska läkemedelsförsörjningen och högkostnadsskyddet. Vi måste ha en läkemedelsförsörjning som gör det möjligt med en jämlik tillgång till läkemedel för hela befolkningen. Vi bör ha ett högkostnadsskydd som verkligen skyddar den enskilde mot höga kostnader som riskerar att leda till att patienten inte kan betala dem. Resultatet av sådana fall är sämre vård, ojämlikare vård och ett sjukvårdssystem som inte uppfyller medborgarnas rimliga krav.

Så enkelt, och så svårt, kan det vara.