Gärna tuffa hållbarhetskrav i upphandlingar – men de måste följas upp

Läkemedelsbranschen välkomnar miljö- och sociala krav i den offentliga upphandlingen av läkemedel. Men de måste följas upp och betyda något. Det är ingen vits att bara ställa en massa hållbarhetskrav om det aldrig görs en uppföljning och utvärdering av vilken betydelse kraven fick i upphandlingen, och om inte företagen kan märka att deras miljöinsatser och sociala ansvarstagarprogram ger dem en förbättrad möjlighet att få bli den valda leverantören.

Miljökrav har ställts inom ramen för offentlig upphandling av läkemedelsprodukter sedan början av 2000-talet. Miljökraven har under åren spetsats till och innefattar dag miljöhänsyn i hela leverantörskedjan. Kraven har även kompletterats med kriterier gällande social hänsyn. LIF, de forskande läkemedelsföretagen, välkomnar denna utveckling och har aktivt deltagit i arbetet med att utforma kraven. Vi har inte alltid varit överens med sektorns övriga aktörer såsom SKL och sektorns myndigheter gällande detaljer i hur kraven bör utformas, men de stora dragen finns det konsensus om.

Idag ställs förutom krav på att miljöinformation gällande den aktiva substansen finns publikt tillgängligt, exempelvis på Fass.se, också krav på att miljörutiner respektive rutiner för socialt ansvar finns på plats. Landstingen har lagt stora resurser på att få dessa krav på plats och alla leverantörer av läkemedelsprodukter ska omfattas. Detta gäller såväl den forskande läkemedelsindustrin (dvs LIF:s medlemmar) och generikabolagen samt parallellimportörer.

LIF har i olika sammanhang under de senaste åren flera gånger påtalat vikten av, inte bara att krav ställs, utan att de också följs upp. Senast har detta påtalats i en LIFe-time-artikel som kommenterade det förslag en arbetsgrupp inom ramen för Nationella läkemedelsstrategin lämnat på hur miljöutvecklingen inom sektorn kan följas lokalt och global.

Om hållbarhetskrav i en upphandling inte följs upp så är de ju i realiteten betydelselösa. Men vad som är minst lika besvärande för oss inom industrin är att de riskerar att snedvrida konkurrensen. De företag som lägger ner mycket tid och resurser för att besvara frågorna som ställs i upphandlingsunderlaget, samt eventuellt gör ytterligare miljöinvesteringar för att uppfylla kraven, missgynnas om andra företag som inte har kunskap om sina hållbarhetsprogram eller helt saknar sådana ändå kan vinna upphandlingarna.

Det är således viktigt inte bara för miljöns och det sociala hänsynstagandets roll, utan också för våra affärers skull, att uppföljning sker och att åtgärder vidtas om felaktigheter och brister identifieras. LIF deltar gärna i arbetet med att förbättra processen kring uppföljning och utvärdering. Initiativ till en diskussion om detta har redan tagits av det expertnätverk inom LIF som arbetar med hållbar utveckling. Nätverket har bjudit in bland andra Pauline Göthberg, nationell samordnare för socialt ansvarstagande i offentlig upphandling för landstingen och regionerna, för att diskutera bland annat erfarenheterna från den första hållbarhetsrevisionen som genomförts av ett landsting eller en region på en läkemedelsfabrik (VGR:s revision på en fabrik i Cork, Irland, den 2 september). Läkemedelsföretagen har i sina verksamheter under åren utvecklat processer för att utvärdera och följa upp prestandan hos sina leverantörer. Vi delar mer än gärna med oss av våra erfarenheter från detta arbete till SKL, landsting och andra aktörer.

Att uppföljnings- och revisonsarbete är både tidskrävande och personalintensivt råder det ingen tvekan om. Men det finns ingen ”quick-fix”. Vill man säkerställa att ens leverantörer arbetar i enlighet med de krav som ställs så måste man lägga kraft och resurser på att följa upp och utvärdera, samt vara beredd att samverka med sina avtalspartners för att åstadkomma förbättringar. Detta gäller vare sig man sitter på den privata sidan eller på den offentliga.

Avslutningsvis är det värt att påpeka att allt uppföljnings- och revisonsarbete kräver stora förberedelser och ett intensivt prioriteringsarbete. Vilka leverantörer och fabriker ska man granska i mer detalj? Hur riskvärderar man sina olika avtalspartners? Följande frågor hjälper till i sådant priorteringsarbete:

• Vilka typer av substanser och produkter bör fokuseras?
• I vilka länder finns det störst risk för korruption?
• Vilka länder har svagast nationell lagstiftning och/eller bristande uppföljning av lagkrav?
• Finns det anledning att anta att olika typer av leverantörer (exempelvis en parallellimportör jämfört med en originaltillverkare eller ett generikabolag) kan ha olika grader av kontroll på sin försörjningskedja?